Har du barnen hemma?
Ovanstående fråga fick jag när jag hämtade mat på pizzerian häromdagen. -Näe, öhm tyvärr inte stammade jag fram. -Du kan få en klubba ändå svarade han klämkäckt och räckte mig en röd klubba. Vanliga personer hade förmodligen bara ryckt på axlarna och gått därifrån. Men många framförallt tjejer tror jag har ganska svårt att släppa en sån kommentar utan att analysera den sönder och samman. Vad menade han med det egentligen? Ser jag sååå gammal ut att jag skulle kuna antas ha barn(märk väl pluralformen av ordet barn också, det räcker alltså inte med ett) därhemma. Eller har medelåldern för mammor sjunkit såå drastiskt? Eller vad är det frågan om? Eller ser jag efter-gravid ut? Det vill säga ser min mage ut på ett så mystiskt rundat sätt att man skulle kunna tro att jag fött barn i en inte alltför avlägsen dåtid? Eller vad är det frågan om?
Sen kommer dilemmat och man säger nej, jag har tyvärr inga barn. Då är man fast i träsket av barnlösa ungmör. Eftersom jag bevisligen enligt dem ser ut att vara i en ålder där det är normalt att ha en hord ungar i pluralis hemma. Och barnlös ensam olycklig ungmö vill man ju inte heller framstå som. Att säga: Nej, barn har jag inte tid med, jag satsar på karriären i stället, känns lite tafatt. Det känns inte som att det har en så stor genomslagskraft i en stad som karlshamn liksom. Vad finns här att göra karriär inom? Hemtjänsten?
Dessutom om inte pizzakillen är så snäll som denna var och gav mig en klubba ändå så får man ju inget godis om man säger att man inte har några barn. Och det, mina vänner. Är inte okej! Att behöva gå från pizzerian ensam, utan godis och bevisligen med ett utseende av en barnlös 35-åring är inte något att sträva efter.
Så vad svarar man då? Man skulle ju kort och gott kunna säga att nej jag har inga barn hemma, jag är arton år. Visst det skulle funka. Men då skulle man ju inte kunna föra övanstående diskussion. Och då hade måndagseftermiddagen gått avsevärt långsammare. Och det vill man ju inte riskera!
