MissBrilliott

Boken jag läser just nu heter "den man älskar". Den handlar om Ellen som bor i New York, har en karriär som går spikrakt uppåt och är lyckligt gift. Ända tills hon möter sitt ex. Hon är fortfarande övertygad om att hon är lycklig i sitt äktenskap, det kanske inte är lika passionerat som hennes tidigare förhållanden, men tryggt och kärleksfullt. Trots detta kan hon inte släppa tanken på sitt ex. Och varför kan hon inte det om hon nu är lycklig? Detta blir hennes stor fråga att reda ut. Boken är lättsam och man känner verkligen igen sig. För visst är det så att ju mer man förbjuder sig själv att grubbla över något, ju svårare blir det att få det ur skallen. Begreppet förbjuden frukt måste ju grundas på begär. Och utan begär hade man inte behövt förbjuda vissa saker. Så det blir lite av en ond cirkel. Komiken i Ellens jakt på sanningen duggar tätt och det är en verklig semesterbok. Härligt!

Enligt mig
Detta är en bok som för oss vanliga dödliga, med dåliga hårdagar, taskig ekonomi, vardagstrubbel och som kanske inte alltid tänker sig för speciellt noga innan man göra saker. En bok som pricksäkert beskriver begreppet "People changer, things go wrong, shit happens but life goes on". Elsa kommer tillbaka till Sverige med sårdad stolthet och tomma händer. Förutom shoppingfynd i en gigantisk basketväska och minnen från "la vida loca". Genom boken får vi se Elsa ta chanser, sabba för sig själv, bli ovän med folk, missuppfatta saker. Allt som vi upplever i vardagen, lite glamourifierat men ändå trovärdigt.  Perfekt chick lit när man vill ha en självförtroendeboostande feelgood bok!
  
Från CDON.com
Under några hektiska månader har modegalna Elsa Gustavsson provat på sitt livs äventyr i New York. Nu sitter hon bedrövad på ett plan på väg hem till Sverige och föräldrarnas radhus utanför Borås. En sömnig småstad där bästa vännerna gått från shotsglada partyprinsessor till blivande mammor med egna radhus är det sista Elsa längtar efter.

Så inom kort ger hon sig av igen - till Stockholm. Först blir det inte riktigt som Elsa tänkt sig. Hon känner knappt någon i Stockholm. Snälla kompisen Maria hänger mest med sin pojkvän. Och de anställda på fiket där Elsa jobbar är Östermalmstjejer utan mycket till övers för en tjej från landet i Gina Tricot-plagg.
Men Elsa är inte vem som helst - hon har sina superkrafter. Sina Dumbo-öron som snabbt suger i sig all information om vad som gäller i Stockholms innevärld. Ett i det närmaste fotografiskt minne vad det gäller kändisoutfits. Och en osviklig känsla för hur man hittar nästa trend innan den ens kommit ut i butikerna.

Så en ensam kväll får Elsa en idé. Hon ska starta en modeblogg. Snart ägnar hon det mesta av sin fritid åt Elsas Mode. Och det fungerar! Bloggen blir foten i dörröppningen - plötsligt befinner sig Elsa i en värld hon alltid drömt om. Hon blir en del av Stockholms glamourösa modecirkus, får vip-inbjudningar till butiksevent, går ut på klubbarna kring Stureplan, och dras med ut till överklassens fester i skärgården.
Samtidigt som Elsa klättrar på Bloggtoppen och blir en maktfaktor i Stockholms modevärld är hon trots allt en 21-åring från Borås som inte är särskilt världsvan, har en förmåga att bli alldeles för berusad vid precis fel tillfälle och oftast snackar lite väl mycket om sig själv.

Och så är ju Elsa galen i snygga killar. Och den hon allra helst vill ha är superheta Hugo - Sveriges mest framgångsrika modedesigner. Den absoluta drömkillen som skjutsar runt henne i sin BMW x5 och tar henne på dejt till Paris. Men som även kan låta bli att höra av sig på en vecka. Och helst inte vill presentera Elsa för sina barndomskompisar från Djursholm. Är Hugo kanske trots allt lite för bra för att vara sann? Och vad ska hända när New York-pojkvännen Chris kommer till stan?

Elsas mode är Sofi Fahrmans debut och den första boken i en trilogi om Stockholms modevärld. En fartfylld, spännande roman för alla som gillar att läsa om shopping, fest, kärlek, sex, inneställen och trender.

Om några timmar är det exakt en vecka sen jag steg upp för att göra mig iordning inför studenten. På något sätt känns det jättelängesedan. Samtidigt känns det som att det var igår. Knäppt!
Jobbet har verkligen inte gått speciellt bra senaste veckan. Frustrationen är på topp. Man tar åt sig så himla mycket mer av folks elakheter när man har lågt självförtroende. Det finns många människor i vårt avlånga land som när de bestämmer sig för det kan vara riktigt otrevliga. Det är inte så roligt. Menmen det är dem som måste leva med sig själva varje dag. Inte jag. Men sorgligt är det. 

Nu blir det en stunds sömn innan jag ska köpa falu rödfärg och åka till sommarstugan med. Sen blir det fika med bästaste och sen jobb. Och på måndag bär det av till Göteborg=)

Dagen började med att jag försov mig. Jag hade lovat mig själv att vara vaken och nyduschad när Sandra ringde för att enligt överenskommelse väcka mig så att jag kunde dela ut studentmössor till elever på skolan. Så blev inte riktigt fallet. Men upp kom jag. En macka och lite te fick jag i mig innan det bar iväg till skolan. Tappade bort mobilen precis när jag skulle gå hemifrån vilket sinkade mig lite. Sen fick jag inte upp headset-trasslet, irritationen växte. Därefter lyckas jag fastna med handtaget till väskan i säkerhetskedjan på dörren när jag skulle lämna lägenheten. Höll på att trilla baklänges eftersom rycket blev ganska kraftigt då jag praktiskt taget sprang. Men efter lite svordomar och borttrassling av handtag och flin från grannen var jag i alla fall på väg.
Delade ut studentmössor, betalade p-böter, klippte mig och fixade brynen hos frissan och sen tillbaka till skolan och dela ut fler studentmössor. Sen upptäckte vi att det fattades en låda med 29 studentmössor. Jippi. Nåväl tänkte vi och ringde företaget för att kolla om de missat att skicka lådan. Men, nix, den var kvitterad av vår vaktmästare. Sprang ner och frågade varför han inte gett oss lådan tillsammans med det andra. Hans förklaring var att han glömt bort den. Grattis! Men efter lite trassel löste vi det med och vi insåg varför det fattats sex mössor till HR i morse. Tack gode gud när det löser sig!
Sen blev det musikskolan, affären och mormor. Lite läxläxning och nu drar jag till anna för mer plugg:)
Hoppas morgondagen blir roligare men effektiviteten var det då rakt inget fel på!!

Ovanstående fråga fick jag när jag hämtade mat på pizzerian häromdagen. -Näe, öhm tyvärr inte stammade jag fram. -Du kan få en klubba ändå svarade han klämkäckt och räckte mig en röd klubba. Vanliga personer hade förmodligen bara ryckt på axlarna och gått därifrån. Men många framförallt tjejer tror jag har ganska svårt att släppa en sån kommentar utan att analysera den sönder och samman. Vad menade han med det egentligen? Ser jag sååå gammal ut att jag skulle kuna antas ha barn(märk väl pluralformen av ordet barn också, det räcker alltså inte med ett) därhemma. Eller har medelåldern för mammor sjunkit såå drastiskt? Eller vad är det frågan om? Eller ser jag efter-gravid ut? Det vill säga ser min mage ut på ett så mystiskt rundat sätt att man skulle kunna tro att jag fött barn i en inte alltför avlägsen dåtid? Eller vad är det frågan om?

Sen kommer dilemmat och man säger nej, jag har tyvärr inga barn. Då är man fast i träsket av barnlösa ungmör. Eftersom jag bevisligen enligt dem ser ut att vara i en ålder där det är normalt att ha en hord ungar i pluralis hemma. Och barnlös ensam olycklig ungmö vill man ju inte heller framstå som. Att säga: Nej, barn har jag inte tid med, jag satsar på karriären i stället, känns lite tafatt. Det känns inte som att det har en så stor genomslagskraft i en stad som karlshamn liksom. Vad finns här att göra karriär inom? Hemtjänsten?

Dessutom om inte pizzakillen är så snäll som denna var och gav mig en klubba ändå så får man ju inget godis om man säger att man inte har några barn. Och det, mina vänner. Är inte okej! Att behöva gå från pizzerian ensam, utan godis och bevisligen med ett utseende av en barnlös 35-åring är inte något att sträva efter.

Så vad svarar man då? Man skulle ju kort och gott kunna säga att nej jag har inga barn hemma, jag är arton år. Visst det skulle funka. Men då skulle man ju inte kunna föra övanstående diskussion. Och då hade måndagseftermiddagen gått avsevärt långsammare. Och det vill man ju inte riskera!