Packar för avgång
Det kommer förmodligen inte bli så bra. Menmen packningen har i alla fall gått framåt och alla kläder som ska med är nerpackade. Förutom kanske en skinnjacka och en fleece. Sen lite skor och hud/hårprodukter och det är färdigt:) Nu längtar jag verkligen bort härifrån. För första gången på länge känner jag att jag verkligen kan glädja mig åt min resa. Österrike i 7 dagar kan ju inte bli fel. Men det blir nog inte helt enkelt heller. Men det blir en utmaning för mig själv. Som jag tänker klara! Tänker ta med laptopen, inte säkert att det finns internet på hotellet men hoppas:) Så man kan hålla sig lite uppdaterad;)
Dålig dag, men fan vad mycket jag har fått gjort!
Dagen började med att jag försov mig. Jag hade lovat mig själv att vara vaken och nyduschad när Sandra ringde för att enligt överenskommelse väcka mig så att jag kunde dela ut studentmössor till elever på skolan. Så blev inte riktigt fallet. Men upp kom jag. En macka och lite te fick jag i mig innan det bar iväg till skolan. Tappade bort mobilen precis när jag skulle gå hemifrån vilket sinkade mig lite. Sen fick jag inte upp headset-trasslet, irritationen växte. Därefter lyckas jag fastna med handtaget till väskan i säkerhetskedjan på dörren när jag skulle lämna lägenheten. Höll på att trilla baklänges eftersom rycket blev ganska kraftigt då jag praktiskt taget sprang. Men efter lite svordomar och borttrassling av handtag och flin från grannen var jag i alla fall på väg.
Delade ut studentmössor, betalade p-böter, klippte mig och fixade brynen hos frissan och sen tillbaka till skolan och dela ut fler studentmössor. Sen upptäckte vi att det fattades en låda med 29 studentmössor. Jippi. Nåväl tänkte vi och ringde företaget för att kolla om de missat att skicka lådan. Men, nix, den var kvitterad av vår vaktmästare. Sprang ner och frågade varför han inte gett oss lådan tillsammans med det andra. Hans förklaring var att han glömt bort den. Grattis! Men efter lite trassel löste vi det med och vi insåg varför det fattats sex mössor till HR i morse. Tack gode gud när det löser sig!
Sen blev det musikskolan, affären och mormor. Lite läxläxning och nu drar jag till anna för mer plugg:)
Hoppas morgondagen blir roligare men effektiviteten var det då rakt inget fel på!!
Om att komma till insikt under en svenskalektion
Det finns väl många ord som har en negativ klang. Men allting blir vad man gör det till. Och all respekt till min svenskalärare, vi har både yttrandefrihet och tryckfrihet i Sverige. Och jag respekterar absolut mina medmänniskors åsikter. Men jag tror inte att det är där problemet ligger. Problemet ligger i att man som människa måste stå upp för sig själv. Man är den man är, skilsmässobarn eller vad som helst. Det hjälper inte att byta ut ordet.
Man måste stå upp för sig själv, den man är. Vad du har varit med om avgör inte ditt värde som person. Det avgör du och dina medmänniskor! Glöm aldrig det!
We got to fight for this love sjunger Cheryl Cole. Jag tror att det gäller såväl kärlek till andra och kärleken till oss själva=)
Har du barnen hemma?
Ovanstående fråga fick jag när jag hämtade mat på pizzerian häromdagen. -Näe, öhm tyvärr inte stammade jag fram. -Du kan få en klubba ändå svarade han klämkäckt och räckte mig en röd klubba. Vanliga personer hade förmodligen bara ryckt på axlarna och gått därifrån. Men många framförallt tjejer tror jag har ganska svårt att släppa en sån kommentar utan att analysera den sönder och samman. Vad menade han med det egentligen? Ser jag sååå gammal ut att jag skulle kuna antas ha barn(märk väl pluralformen av ordet barn också, det räcker alltså inte med ett) därhemma. Eller har medelåldern för mammor sjunkit såå drastiskt? Eller vad är det frågan om? Eller ser jag efter-gravid ut? Det vill säga ser min mage ut på ett så mystiskt rundat sätt att man skulle kunna tro att jag fött barn i en inte alltför avlägsen dåtid? Eller vad är det frågan om?
Sen kommer dilemmat och man säger nej, jag har tyvärr inga barn. Då är man fast i träsket av barnlösa ungmör. Eftersom jag bevisligen enligt dem ser ut att vara i en ålder där det är normalt att ha en hord ungar i pluralis hemma. Och barnlös ensam olycklig ungmö vill man ju inte heller framstå som. Att säga: Nej, barn har jag inte tid med, jag satsar på karriären i stället, känns lite tafatt. Det känns inte som att det har en så stor genomslagskraft i en stad som karlshamn liksom. Vad finns här att göra karriär inom? Hemtjänsten?
Dessutom om inte pizzakillen är så snäll som denna var och gav mig en klubba ändå så får man ju inget godis om man säger att man inte har några barn. Och det, mina vänner. Är inte okej! Att behöva gå från pizzerian ensam, utan godis och bevisligen med ett utseende av en barnlös 35-åring är inte något att sträva efter.
Så vad svarar man då? Man skulle ju kort och gott kunna säga att nej jag har inga barn hemma, jag är arton år. Visst det skulle funka. Men då skulle man ju inte kunna föra övanstående diskussion. Och då hade måndagseftermiddagen gått avsevärt långsammare. Och det vill man ju inte riskera!
Sophie Kinsella i all ära
Visst man ska ta vardagens problem med en klackspark och inte alltid vara så trist och tråkig. Vardagen med en nypa salt är inte fel. Det är inte det jag menar. Man måste försöka se det positiva i allt som händer. Annars går man under i dagens samhälle. Men..nej. Sopihie Kinsellas böcker går inte hem. Inte shopaholic-serien i alla fall.
Det är nog ingen människa som skulle skriva en bok med en huvudperson som Becky, fast med ett grovt drogproblem i stället. Eller jo, undantaget är väl Marian Keyes som aldrig drar sig för att behandla tunga ämnen. Men det är inte samma sak. Marian betonar problemen som det det verkligen är. Problem! Men bär det kommer till shoppingberoende så känns allt så lättsamt och luddigt rosa på något sätt. Det går liksom inte ihop i min skalle.
Och jo, jag kan ta vardagen med en klackspark. Jag använder till exempel begreppet super-roligt. Vilket för min del nog får räknas som en ordvits alá livet-med-en-klackspark. Men inte skildar beroende på ett så oseriöst sätt. Då kommer samhället att helt tappa respekten för de människor som i verkliga livet har drabbats av någon form av missbruk/beroende. Och när man tappar respekten. Ursäkta min så råa uppfattning. Men då är det ute med en.
Så Sophie Kinsella i alla ära. Men respekt för allvarliga saker är ändå snäppet viktigare för mig!
På mitt nattduksbord just nu
Boken:
Becky Bloomwood utvidgar sitt territorium! Hon och Luke och alla kreditkorten är på väg över Atlanten till en adress i New York som hennes fordringsägare inte känner till. Med Fifth Avenues alla möjligheter inom räckhåll köper hon hela staden. Men till vilket pris?
Boken:
Tänk dig att någon skulle få reda på dina innersta tankar. En fullständig främling.En person som du sedan möter i ett annat sammanhang ...
Emma Corrigan är en helt vanlig tjej. Hon drömmer om att avancera på jobbet, få roligare arbetsuppgifter, högre lön och status. Och så har hon sina hemligheter. Hur hon blev av med oskulden, att honförfalskat sitt mattebetyg och att hennes stringtrosor är väldigt obekväma. Inga uppgifter som honvill dela med någon annan, men ödet vill annorlunda.
