Sophie Kinsella i all ära
Hennes böcker är bra. Det är roliga, rappa och man känner igen sig väldigt mycket i hennes karaktärer. Karaktärerna är fint utmejslade och vardagskomiken haglar. Men ibland blir jag verkligen inponerad av huvudpersonen Beckys totala brist på kontroll över sin ekonomi. hur länge kan man gå och intala sig själv att man betalat alla sina skulder och att allt är frid och fröjd. Och sen helt plötsligt TJONG inser man att man är på väg att gå under och fattar att det kanske har hunnit komma nya skulder. Visst så länge det är en bok så får man vara tacksam. Men jag kanske inte håller med om att det är bästa sättet att skildra ett ändå ganska allvarligt beroende på. För i verkligheten finns det många liknande övertrasserings-klienter som inte lyckas lika bra som Becky. Men det är nog bara för att min bestämda åsikt är att allt med måtta är bra. Men beroende..det känns bara smaklöst och osexigt.
Visst man ska ta vardagens problem med en klackspark och inte alltid vara så trist och tråkig. Vardagen med en nypa salt är inte fel. Det är inte det jag menar. Man måste försöka se det positiva i allt som händer. Annars går man under i dagens samhälle. Men..nej. Sopihie Kinsellas böcker går inte hem. Inte shopaholic-serien i alla fall.
Det är nog ingen människa som skulle skriva en bok med en huvudperson som Becky, fast med ett grovt drogproblem i stället. Eller jo, undantaget är väl Marian Keyes som aldrig drar sig för att behandla tunga ämnen. Men det är inte samma sak. Marian betonar problemen som det det verkligen är. Problem! Men bär det kommer till shoppingberoende så känns allt så lättsamt och luddigt rosa på något sätt. Det går liksom inte ihop i min skalle.
Och jo, jag kan ta vardagen med en klackspark. Jag använder till exempel begreppet super-roligt. Vilket för min del nog får räknas som en ordvits alá livet-med-en-klackspark. Men inte skildar beroende på ett så oseriöst sätt. Då kommer samhället att helt tappa respekten för de människor som i verkliga livet har drabbats av någon form av missbruk/beroende. Och när man tappar respekten. Ursäkta min så råa uppfattning. Men då är det ute med en.
Så Sophie Kinsella i alla ära. Men respekt för allvarliga saker är ändå snäppet viktigare för mig!
Visst man ska ta vardagens problem med en klackspark och inte alltid vara så trist och tråkig. Vardagen med en nypa salt är inte fel. Det är inte det jag menar. Man måste försöka se det positiva i allt som händer. Annars går man under i dagens samhälle. Men..nej. Sopihie Kinsellas böcker går inte hem. Inte shopaholic-serien i alla fall.
Det är nog ingen människa som skulle skriva en bok med en huvudperson som Becky, fast med ett grovt drogproblem i stället. Eller jo, undantaget är väl Marian Keyes som aldrig drar sig för att behandla tunga ämnen. Men det är inte samma sak. Marian betonar problemen som det det verkligen är. Problem! Men bär det kommer till shoppingberoende så känns allt så lättsamt och luddigt rosa på något sätt. Det går liksom inte ihop i min skalle.
Och jo, jag kan ta vardagen med en klackspark. Jag använder till exempel begreppet super-roligt. Vilket för min del nog får räknas som en ordvits alá livet-med-en-klackspark. Men inte skildar beroende på ett så oseriöst sätt. Då kommer samhället att helt tappa respekten för de människor som i verkliga livet har drabbats av någon form av missbruk/beroende. Och när man tappar respekten. Ursäkta min så råa uppfattning. Men då är det ute med en.
Så Sophie Kinsella i alla ära. Men respekt för allvarliga saker är ändå snäppet viktigare för mig!
Kommentarer
Trackback
