MissBrilliott

Något av det värsta som finns, är dagar då man känner att det sannerligen inte finns mycket att kämpa för. Varför ska man behöva gå igenom helvetet barfota när man inte ens vet om man i framtiden kommer att kunna titta tillbaka på sin kamp och känna att det var värt det. 
När dagarna i skolan är nästan omöjliga att ta sig igenom och det enda man känner är en enda stor hopplöshet inför den brokiga samling byggnader som utgör Väggaskolan. Man vet att man aldrig kommer att kunna leva ut sina drömmar, när man dessutom får reda på att man tydligen står ivägen för andras drömmar. Kan någon då vara snäll och förklara för mig varför man då ens ska gå till skolan?
Hur förklarar man för folk vad det är som gör att man mår dåligt när man inte längre kan skilja på att må bra och dåligt, när allt störtat samman till ett enda helvete. Hur ska man då kunna sätta fingret på orsaken?

Ångesten är inget som är farligt, sägs det. Detta är fel, så fel det kan bli enligt mig! Saken är bara den att jag inte riktigt vet hur jag ska vederlägga det. För hur förklarar man något av det värsta man har varit med om för någon när man inte ens förstår det själv?
Ångesten i sig kanske inte är farlig öven om det känns så, det kan jag acceptera men det man gör i samband med ångest kan sannerligen vara farligt. Och hur besriver man det, som en handling till följd av ångest eller som en del av ångesten? Jag kan utifrån egna erfarenheter säga att för mig är den absolut en del av ångesten. Det är så mycket ångest det kan bli, annars hade dessa handlingar aldrig ägt rum. En direkt följd av ångest men utan ångest ingen handling, så därför menar jag att ångesten är farlig!

Den känns farlig och därför gör man den farlig...och eftersom att ångesten är en del av mig så är det inte bara jag som är skadlig för mig själv utan även ångesten som är skadlig för mig!